Go to Top

Allvarliga konsekvenser för assistansberättigade på grund av dom i HFD

När konsekvenserna av Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr. 3527-14 angående det så kallade ”femte behovet”, aktiv tillsyn av övervakande karaktär, går upp för mig blir jag bekymrad. Plötsligt anser HFD att endast den som har en psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till assistans för detta grundläggande behov. Det är oroande, i och med att det inte finns någon definition på vad psykisk funktionsnedsättning innebär skapar det en stor osäkerhet.

Skapar oro

Det är lätt att förstå oron och rädslan bland alla dem som är beroende av assistans för det femte behovet. Många har byggt upp sitt liv och sitt boende kring den tidigare beviljade assistansen i tron att det är en långsiktig lösning för att kunna leva som andra så gott det går. Hur känns det att få veta att man kanske inte kommer att kunna bo kvar i sin lägenhet vid nästa omprövningstillfälle?

Men, säger någon, man kommer säkert ändå att få hjälp även om assistansen dras in, hjälpen kommer bara i en annan form. I bästa fall är det säkert så, ingår man i någon av LSS personkretsar har man ju som bekant ett antal rättigheter, men här handlar det handlar om hjälp av en helt annan art än personlig assistans. Brukaren har ingen självklar rättighet att bestämma hur hjälpen ska vara utformad om kommun eller landsting är anordnare, en stor skillnad mot vad som gäller för personlig assistans. Brukaren har ju ett avgörande inflytande över assistansen enligt LSS, det är en del av själva grundtanken att människor har rätt att bestämma vilka personer som ska vara assistenter. Det känns som en självklarhet och en rättighet att värna om.

HFD:s dom inskränker lagstiftningen på ett orimligt sätt

Jag tycker det är synd att HFD nu stänger ute en grupp människor från insatsen personlig assistans med vad jag skulle vilja kalla baklängesargumentation: istället för att inkludera personer med psykiska funktionsnedsättningar och låta dem som tidigare haft rätt till assistans för det femte behovet få behålla assistansen, vilket enligt min mening borde ha skett, så utesluter man helt den grupp som har fysiska funktionshinder. Att en person med mycket kraftig epilepsi exempelvis inte längre har möjlighet att leva som andra i egen lägenhet, kan bli en följd av domen om en person har en funktionsnedsättning som inte tydligt kan klassas som en psykisk funktionsnedsättning. Jag har ett ärende nu där Försäkringskassan hotar att dra in assistansersättningen för en person med epilepsi och utvecklingsstörning. På grund av att personen drabbas av flera epilepsianfall om dagen behöver hen ständig tillsyn av någon som känner hen väl för att ge medicin om det skulle behövas. Personen är över 30 år och riskerar nu att få flytta hem till föräldrar som är gamla och inte klarar att ta hand om hen. Det kommer att få förödande konsekvenser.

Att leva som andra borde innebära att möjligheten att ha ett eget boende ska vara regel för alla som vill det. I synnerhet idag när en smyginstitutionalisering breder ut sig med gruppboenden som har plats för fler människor än tidigare, känns detta extra viktigt. Ingen ska mot sin vilja behöva bo under institutionslikande förhållanden bara för att man har behov av stöd och hjälp men saknar den odefinierade psykiska funktionsnedsättning som nu verkar komma att krävas.

Anna Soltorp

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *