Go to Top

Att komma till rätta med kränkningar i skolan börjar med att de vuxna tar ansvar

Under åren har vi samlat på oss en del erfarenheter kring hur det kan fungera i vissa skolor och sett både bra, mindre bra och ibland rent urusla exempel på hur det kan se ut när det gäller arbetet för att förebygga och åtgärda kränkande behandling.

I Skolinspektionens årsredovisning för 2018 framgår att det totalt kom in 7 869 ärenden som gäller anmälningar från elever, föräldrar och andra. I antalet ingår även ärenden som initierats av myndigheten, som uppföljningar och omprövningar. För ett antal ärenden om kränkande behandling fattas två beslut: ett gäller anmälan och det andra gäller prövning av förutsättningar för skadestånd. Vid slutet av året hade myndigheten 1 285 öppna ärenden. Vi kan anta att mörkertalet fortfarande är enormt. Enligt Skolinspektionen ökade också antalet anmälningar jämfört med 2017. Det här är inte bra, det är underkänt.

Bättre koll på skollagen i skolan krävs

Vi tror att man måste börja prata skollagen i skolan. Som personal måste ha klart för sig vissa grundläggande saker kring hur skollagens regler är tänkt att fungera i praktiken.

Säkerställ att skolan har uppdaterade rutiner för hur man rapporterar kränkningar, utreder kränkningar, åtgärdar och följer upp. Alla i skolan måste ha stenkoll på detta; skolvaktmästare, städerskor, skolbespisningspersonal, fritidspedagoger, lärare, specialpedagoger, elevhälsan, rektorn och den person som ska representera huvudmannen.

Självklart är det absolut förbjudet för personal att kränka elever. Det behöver egentligen inte ens sägas. Skulle misstanke om detta uppkomma är det ditt ansvar som rektor att snabbt inleda en utredning kring detta och vidta nödvändiga åtgärder. Fasthållningar är inte ok och det finns metoder för att undvika att situationen eskalerar. Som vuxen är det ditt ansvar.

Rapportering av en misstänkt kränkning ska ske samma dag till rektorn, som ska se till att sätta igång en utredning som ska involvera de elever som varit inblandande – både den eller de som utsatt och den som blivit utsatt. Utredningen ska göras snabbt, en vecka eller max två ska det ta. Utredningen ska utmynna i konkreta åtgärder som ska följas upp och utvärderas. Funkar inte åtgärderna, tänk om och testa nya åtgärder. Gör om tills kränkningarna upphört.

Särskilt stöd kan bli aktuellt både för den elev som kränker och den som blivit kränkt. Man måste ha ett tänk kring att processen särskilt stöd och processen uppmärksamma/rapportera/åtgärda kränkningar är tätt sammankopplade. Elever som kränker eller blir utsatta för kränkningar mår inte bra och ofta blir skolarbetet lidande. Ta hjälp av elevhälsan och se till att de involveras i hela kedjan.

Vårdnadshavare

En tät och god kommunikation med vårdnadshavarna till de inblandade eleverna är viktigt. Skolan behöver vårdnadshavarna och tvärtom.

Socialtjänst och polisen

Ha fungerande rutiner för samverkan med socialtjänsten och polis. Orosanmälningar och polisanmälningar ska ske om det finns skäl till det. Är du som jobbar i skolan osäker på när en orosanmälan eller polisanmälan ska göras – det är din skyldighet att ta reda på det i så fall. Släpp inte frågan.

Vem är huvudmannen egentligen?

Gör det tydligt vem som representerar huvudmannen. Ingen som är ansvarig ska gömma sig bakom ett kollektiv. Vårt råd är att huvudmannen tydligt peka ut en person som har ansvar för att ta emot rapporter om kränkande behandling, kvalitetssäkra arbetet och se till att sätta in resurser där det behövs. Personen måste ha det mandat som behövs från styrelsen eller nämnden för att göra ett bra jobb och stötta rektorerna.

Huvudmannen måste se till att rutinerna funkar och få regelbunden information av skolan om vilka rapporter och utredningar som ligger på bordet. Huvudmannen ska vara drivande i arbetet – huvudmannen ska inte vara en person som passivt sitter bakom en dator och mottar rapporter om kränkande behandling. Tjänstemännen hos de kommunala huvudmännen och de personer som representerar styrelsen hos de fristående skolorna ska vara ute i skolorna och se till att hålla sig uppdaterade, och vid behov se till att rektorn får mer resurser för att komma till rätta med kränkningarna.

Absolut skyldighet att tro på den utsatta eller utsatte eleven

Det finns en absolut skyldighet för den vuxne att ta elevens upplevelse på allvar. Det är den utsatta elevens upplevelse av handlingen som avgör om det är en kränkning som ska utredas. Det är en subjektiv upplevelse och det är således inte lärarens eller rektorns bedömning av vad som är vad som ska avgöra om man ska rapportera eller utreda en kränkning. Det ska utredningen visa. Denna inställning är helt avgörande för att man ska kunna komma till rätta med kränkningar i skolan. Om personal underlåter att ta sitt ansvar kan det följa arbetsrättsliga sanktioner. Precis som för vilken annan yrkesgrupp som helst som inte följer arbetsgivarens instruktioner.

Vårt avslutande råd är att inte straffa eleverna, se istället till att det finns trygga vuxna som arbetar i skolan och hos huvudmannen och att de har stenkoll på hur man arbetar med att förebygga och åtgärda kränkande behandling. Utbilda personalen där det behövs och följ upp. Ge aldrig upp om eleverna. Hjälp varandra, både mellan skolor och inom personalgruppen. Det finns många goda exempel på hur skolor har jobbat framgångsrikt med konkreta åtgärder. Prestigelöshet och ödmjukhet är nyckelord.

/Jennie Elfström och Mattias Elfström

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *