Go to Top

Frågor och svar på några skoljuridiska frågor

I samband med terminsstart får vi alltid ett enormt inflöde av förfrågningar till oss. Det är fem-sex mail om dagen, ett par telefonsamtal och kanske också något meddelande via vår FB. Vi gör vårt bästa för att besvara alla så fort vi kan. Tyvärr har vi fått säga nej till många familjer som verkligen behöver vår hjälp och det vill vi egentligen inte. Behovet av skoljuridisk rådgivning är så oerhört stort, tyvärr är antalet jurister i landet som kan rättsområdet riktigt bra alldeles för få (vilket är konstigt, skoljuridik är så enormt intressant och enligt oss det roligaste man kan jobba med inom juridiken).

Här kommer 5 frågor och svar på några olika skoljuridiska frågor vi fått. Kommentera gärna! Eftersom många av frågorna handlat om olika aspekter av ett särskilt ämne, nämligen de elever som lätt når målen i skolan, ofta särbegåvade elever, tänkte vi att vi under kommande vecka skriver ett längre inlägg om det här.

Om antagning

Fråga 1: En elev gör ett intagningsprov till en musikskola och skolan meddelar att eleven blir antagen. Mamman hör av sig till skolans rektor för att berätta för rektorn att barnet är särbegåvat. Syftet är att förbereda skolan på att det kan komma att behövas anpassningar. När rektorn får reda på att eleven är särbegåvat, drar skolan tillbaka platsen och eleven får inte börja.

Svar: En huvudregel i skollagen är att alla elever ska ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet, 1 kap. 8 § skollagen. Ett beslut om att en elev blivit antagen till en utbildning är ett gynnande förvaltningsbeslut som innebär myndighetsutövning och som inte kan ändras, som huvudregel. När en skola har meddelat att en elev är antagen kan alltså inte skolan ändra eller återkalla sitt beslut utifrån att en elev kan ha behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. Ett undantag till den här regeln är om eleven har så stora behov av särskilt stöd, det vill säga extraordinära stödåtgärder, att skolan nekats tilläggsbelopp från elevens hemkommun på den grunden att det skulle innebära ekonomiska eller organisatoriska svårigheter för skolans hemkommun, 10 kap. 39 § 3 st skollagen. Den situationen verkar dock inte vara för handen här.

Om att fullgöra skolplikten på annat sätt än i skolan

Fråga 2: Om skolan inte vill erbjuda hemundervisning, kan vårdnadshavarna själva  hemundervisa sitt barn?

Svar: Den här frågan handlar oftast om situationer där skolan typiskt sett inte klarar att se till att tillgodose barnets behov av särskilt stöd. Det kan också finnas andra skäl till att en vårdnadshavare vill hemundervisa sitt barn. Observera att detta är något helt annat än den utpekade form av särskilt stöd som finns i 3 kap. skollagen. Som huvudregel ska skolplikten fullgöras i skolan. I 24 kap skollagen finns regler om hur ett skolpliktigt barn kan fullgöra skolplikten på annat sätt. Att undervisas i hemmet kan vara ett sådant sätt. Det finns tre krav som alla måste uppfyllas. Enligt 23 § ska medgivande lämnas om 1. verksamheten framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt reglerna i skollagen, 2. behovet av insyn i verksamheten kan tillgodoses, och 3. det finns synnerliga skäl. Det är alltså tre tydliga krav som måste uppfyllas. Vad synnerliga skäl kan vara är inte definierat. I förarbetena har man gett exempel på att en elev som deltar i en filminspelning eller gör längre resor kan utgöra synnerliga skäl. Vi bedömer att enbart det faktum att ett barn är särbegåvat inte innebär synnerliga skäl. Motsvarande situation har prövats i ett mål i Kammarrätten i Jönköping, mål nr 24-12. Det måste till någon ytterligare omständighet.

Ett medgivande lämnas för ett år i taget och under tiden ska detta utvärderas. Det är barnets hemkommun som prövar frågan.

Vi tolkar 23 § att det måste finnas förutsättningar för barnet att få undervisning på samma villkor som barn som går i en vanlig skola. Alla kursplaner ska följas och man kan inte välja att utesluta något ämne eller moment i någon kursplan. Undervisningen ska ha en viss standard och den som undervisar barnet ska ha kompetens att göra det. Enligt förarbetena till skollagen (prop. 2009/10:165 s. 523-524) ska prövningen utgå från barnets intressen.

Vill man få frågan prövad om att ens barn ska fullgöra skolplikten på annat sätt får man helt enkelt vända sig till barnets hemkommun. Det finns väldigt lite praxis på området, förutom något enstaka mål. Sådana här mål är dessutom ofta så kallade “in casu”-mål som har liten prejudicerande verkan.

Om resursfördelning i skolan och rätten till olika sorters stöd

Fråga 3: Hur ska skolan gå till väga för att få pengar till barn som har behov av utmaningar när det verkar som att alla resurspengar går till dem som är svaga inom något område?

Svar: Det är skolans huvudman som bestämmer hur skolans resursfördelning ska se ut. Finansieringen av våra utbildningsformer i Sverige sker genom att alla barn och elever tilldelas en skolpeng (grundbelopp). Denna skolpeng är olika hög i olika kommuner. Det är utbildningsnämnden eller motsvarande som bestämmer det. Därtill kan skolan få tilläggsbelopp för finansiering av extraordinära stödåtgärder. Många kommuner har också valt att ge ytterligare tilldelning av medel genom ett s k socioekonomiskt stöd. En del kommuner har även andra bidrag som skolor kan få. Dagens system har fått motta hård kritik från olika håll, bl.a från Friskolornas riksförbund, då det är svårt att få full insyn i hur kommunerna konstruerar sina resursfördelningssystem. Vi har drivit hundratals mål om både grundbelopp och tilläggsbelopp. Grundsbeloppsmål är extra svåra rent bevismässigt, då det kan vara svårt att reda ut och bevisa att kommunen inte behandlat friskolan och de kommunala skolorna lika (likabehandlingsprincipen). Kommunala budgetar kan skrivas nästan hur som helst. Det pågår flera utredningar om ämnet för att få till en mer transparent och jämlik resursfördelning. Mer info på utbildningsdepartementets sida.

Vi ser ofta att barn och elever som lätt når målen, och som t.ex. är särbegåvade, kan hamna i en situation där deras behov av stimulans inte tillgodoses, och istället utvecklar psykisk ohälsa, stannar hemma från skolan osv. En elev som lätt når målen, men som inte utmanas, kan därmed bli en betydligt ökad kostnad i budgeten för skolan och kommunerna ganska snabbt i och med att de utvecklar ett behov av särskilt stöd, och till och med extraordinärt särskilt stöd. Rätten till extra anpassningar och särskilt stöd kan också ges om barnet t.ex. har varit med om ett trauma som påverkar skolgången, som t.ex. att bli utsatt för kränkningar. Detta missar många skolor. Barnet behöver inte ens ha hamnat i en sådan negativ situation för att få rätt till stöd. 3 kap skollagen talar om att det räcker med en risk, det ska alltså inte ens behöva gå så långt innan skolan måste sätta in extra anpassningar och ev särskilt stöd. Vi återkommer med ett längre inlägg om det här då det finns många aspekter och frågor att reda ut. Här är ett inlägg om anpassad studiegång.

Informationsöverföring mellan skolor

Fråga 4: Vilka regler gäller för informationsöverföring mellan skolor (privat och kommunala) vid skolbyte. Vem ”äger” informationen och kan man vägra informationsutbyte?

Svar: Enligt 3 kap. 12 j § skollagen gäller följande. Den skola som eleven lämnar ska göra en bedömning vilka uppgifter som ska lämnas över till den mottagande  skolenheten. Det ska vara fråga om  sådana uppgifter om eleven som behövs  för att underlätta övergången för eleven. Förut krävdes vårdnadshavarnas samtycke, det gäller inte längre. Om vårdnadshavarna blir oense med den bedömning som den överlämnande skolan gör, ska skolan göra en omprövning. Men i slutändan är det den överlämnande skolan som gör den här bedömningen. Har ni frågor om GDPR i skola, kolla in Datainspektionens hemsida www.datainspektionen.se.

Flytta upp elev flera årskurser

Fråga 5: Vad krävs för att radikalaccelerera en elev, alltså flytta upp en elev flera årskurser? Vem eller vilka ska formellt fatta och godkänna beslutet?

Svar: Reglerna om detta finns i 4 kap. skolförordningen. Av 7 § framgår följande. Det framgår av 7 kap. 11 a och 11 b §§ skollagen att ett barn under vissa förutsättningar helt får hoppa över förskoleklassen. Dessutom får en elev i förskoleklassen flyttas till årskurs 1 i skolan, om skolans rektor bedömer att eleven har goda förutsättningar för det och elevens vårdnadshavare medger det. Av andra stycket samma paragraf framgår att rektorn får besluta att en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska flyttas till en högre årskurs än den som eleven redan tillhör eller normalt ska tillhöra, om eleven har goda förutsättningar att delta i utbildningen i den högre årskursen och elevens vårdnadshavare medger det. Rektorn beslutar. Beslutet ska vara skriftligt och motiveras. En överklagandehänvisning ska vara med. Beslutet överklagas enligt den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (15 kap. § 1 skolförordningen)

Hoppas ni får god nytta av svaren!

Kammarrättens domar ett stort steg framåt för elevens rättigheter

Ändå sedan 2014 har vi drivit frågan i förvaltningsrätter och kammarrätter i hela landet att bedömningen av elevens behov av extraordinära stödåtgärder ska göras utifrån en individuell prövning. Vi har också hävdat hela tiden att ersättningen, dvs tilläggsbeloppet, ska motsvara den faktiska kostnaden för vad den extraordinära stödåtgärden kostar. Därför är det nu extra glädjande att Kammarrätten i Göteborg nu gått fullt ut på vår linje!

Domarna meddelades den 8 februari 2019 och målnumren är 2688-18, 1685-18 och 4367-18. Målen gällde två elever (två av domarna gällde samma elev) som hade en funktionsnedsättning som innebar att de behövde assistenthjälp under den tid de är i skolan, för att kunna känna sig trygga och för att kunna lära sig på ett bra sätt. Kammarrätten i Göteborg skrev i domskälen bl.a. följande. “Tilläggsbeloppets individuella karaktär innebär alltså en modifiering av likabehandlingsprincipen. Kammarrätten noterar att begreppet tilläggsbelopp i skollagens mening bara förekommer i förhållande till fristående verksamheter. Lagen förutser inte att kommunerna ska tillämpa ett system med tilläggsbelopp i förhållande till verksamheten i egen regi. Som skolan påpekat är det endast i förhållande till grundbeloppet som det av lagen uttryckligen framgår att detta ska bestämmas på samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelningen av resurser till den egna verksamheten. Kammarrätten anser sammantaget att det saknas stöd för en ordning där tilläggsbeloppets storlek bestäms med strikt utgångspunkt i de ekonomiska förhållandena i kommunens egen skolverksamhet eller en förutbestämd budgetram. I stället ska beloppet bestämmas på ett sådant sätt att det bedömda individuella behovet av stöd kan tillgodoses i praktiken.”

Domarna innebär alltså att man nu, en gång för alla, fastslagit att likabehandlingsprincipen inte ska gälla tilläggsbeloppet och att en kommun inte kan bestämma bidragets storlek med strikt utgångspunkt i de ekonomiska förhållandena i kommunens egen skolverksamhet eller en förutbestämd budgetram. Tilläggsbeloppet ska alltså istället bestämmas på ett sådant sätt att det bedömda individuella behovet av stöd kan tillgodoses i praktiken. Kammarrätten fastställer därmed också att det är den fristående huvudmannens faktiska kostnader som ska ligga till grund för tilläggsbeloppets storlek.

– Domarna är väldigt välskrivna och lämnar inte något utrymme för misstolkning, vilket är glädjande. Kammarrätten skrev också att kostnaden för stödåtgärderna, assistenthjälp, framstod som rimlig och fick därför tas för god. Kammarrätten dömde alltså ut ett fast belopp, som helt och hållet baserades på den faktiska kostnaden för assistenthjälpen, dvs lön, arbetsgivaravgifter och andra kostnader förknippade med anställningen.

Vi tycker att alla elever, oavsett vilka förutsättningar som man föds med, har rätt till en bra och trygg skolgång. Det är vår drivkraft. Hela skollagen bygger på ett grundfundament – den enskilde elevens rätt till en god utbildning i en trygg miljö. Många av våra klienter och ni föräldrar som kämpar för att era barn ska må bra i skolan vet att verkligheten inte ser ut så. Men kammarrättens domar är ett stort steg framåt för elevens rättigheter i skolan och det är vi väldigt glada för.

Förvaltningsrätterna, bl.a. i Malmö, har dessutom redan börjat följa kammarrättsdomarna och börja döma ut tilläggsbelopp som räcker till att täcka kostnaderna för assistenthjälpen.

Vi har jobbat med tilläggsbeloppsfrågor i över 9 år. Behöver ni som fristående förskola, skola eller gymnasium rådgivning i tilläggsbeloppsfrågor är ni välkomna att höra av er till oss.

/Mattias och Jennie Elfström

 

Att komma till rätta med kränkningar i skolan börjar med att de vuxna tar ansvar

Under åren har vi samlat på oss en del erfarenheter kring hur det kan fungera i vissa skolor och sett både bra, mindre bra och ibland rent urusla exempel på hur det kan se ut när det gäller arbetet för att förebygga och åtgärda kränkande behandling.

I Skolinspektionens årsredovisning för 2018 framgår att det totalt kom in 7 869 ärenden som gäller anmälningar från elever, föräldrar och andra. I antalet ingår även ärenden som initierats av myndigheten, som uppföljningar och omprövningar. För ett antal ärenden om kränkande behandling fattas två beslut: ett gäller anmälan och det andra gäller prövning av förutsättningar för skadestånd. Vid slutet av året hade myndigheten 1 285 öppna ärenden. Vi kan anta att mörkertalet fortfarande är enormt. Enligt Skolinspektionen ökade också antalet anmälningar jämfört med 2017. Det här är inte bra, det är underkänt.

Bättre koll på skollagen i skolan krävs

Vi tror att man måste börja prata skollagen i skolan. Som personal måste ha klart för sig vissa grundläggande saker kring hur skollagens regler är tänkt att fungera i praktiken.

Säkerställ att skolan har uppdaterade rutiner för hur man rapporterar kränkningar, utreder kränkningar, åtgärdar och följer upp. Alla i skolan måste ha stenkoll på detta; skolvaktmästare, städerskor, skolbespisningspersonal, fritidspedagoger, lärare, specialpedagoger, elevhälsan, rektorn och den person som ska representera huvudmannen.

Självklart är det absolut förbjudet för personal att kränka elever. Det behöver egentligen inte ens sägas. Skulle misstanke om detta uppkomma är det ditt ansvar som rektor att snabbt inleda en utredning kring detta och vidta nödvändiga åtgärder. Fasthållningar är inte ok och det finns metoder för att undvika att situationen eskalerar. Som vuxen är det ditt ansvar.

Rapportering av en misstänkt kränkning ska ske samma dag till rektorn, som ska se till att sätta igång en utredning som ska involvera de elever som varit inblandande – både den eller de som utsatt och den som blivit utsatt. Utredningen ska göras snabbt, en vecka eller max två ska det ta. Utredningen ska utmynna i konkreta åtgärder som ska följas upp och utvärderas. Funkar inte åtgärderna, tänk om och testa nya åtgärder. Gör om tills kränkningarna upphört.

Särskilt stöd kan bli aktuellt både för den elev som kränker och den som blivit kränkt. Man måste ha ett tänk kring att processen särskilt stöd och processen uppmärksamma/rapportera/åtgärda kränkningar är tätt sammankopplade. Elever som kränker eller blir utsatta för kränkningar mår inte bra och ofta blir skolarbetet lidande. Ta hjälp av elevhälsan och se till att de involveras i hela kedjan.

Vårdnadshavare

En tät och god kommunikation med vårdnadshavarna till de inblandade eleverna är viktigt. Skolan behöver vårdnadshavarna och tvärtom.

Socialtjänst och polisen

Ha fungerande rutiner för samverkan med socialtjänsten och polis. Orosanmälningar och polisanmälningar ska ske om det finns skäl till det. Är du som jobbar i skolan osäker på när en orosanmälan eller polisanmälan ska göras – det är din skyldighet att ta reda på det i så fall. Släpp inte frågan.

Vem är huvudmannen egentligen?

Gör det tydligt vem som representerar huvudmannen. Ingen som är ansvarig ska gömma sig bakom ett kollektiv. Vårt råd är att huvudmannen tydligt peka ut en person som har ansvar för att ta emot rapporter om kränkande behandling, kvalitetssäkra arbetet och se till att sätta in resurser där det behövs. Personen måste ha det mandat som behövs från styrelsen eller nämnden för att göra ett bra jobb och stötta rektorerna.

Huvudmannen måste se till att rutinerna funkar och få regelbunden information av skolan om vilka rapporter och utredningar som ligger på bordet. Huvudmannen ska vara drivande i arbetet – huvudmannen ska inte vara en person som passivt sitter bakom en dator och mottar rapporter om kränkande behandling. Tjänstemännen hos de kommunala huvudmännen och de personer som representerar styrelsen hos de fristående skolorna ska vara ute i skolorna och se till att hålla sig uppdaterade, och vid behov se till att rektorn får mer resurser för att komma till rätta med kränkningarna.

Absolut skyldighet att tro på den utsatta eller utsatte eleven

Det finns en absolut skyldighet för den vuxne att ta elevens upplevelse på allvar. Det är den utsatta elevens upplevelse av handlingen som avgör om det är en kränkning som ska utredas. Det är en subjektiv upplevelse och det är således inte lärarens eller rektorns bedömning av vad som är vad som ska avgöra om man ska rapportera eller utreda en kränkning. Det ska utredningen visa. Denna inställning är helt avgörande för att man ska kunna komma till rätta med kränkningar i skolan. Om personal underlåter att ta sitt ansvar kan det följa arbetsrättsliga sanktioner. Precis som för vilken annan yrkesgrupp som helst som inte följer arbetsgivarens instruktioner.

Vårt avslutande råd är att inte straffa eleverna, se istället till att det finns trygga vuxna som arbetar i skolan och hos huvudmannen och att de har stenkoll på hur man arbetar med att förebygga och åtgärda kränkande behandling. Utbilda personalen där det behövs och följ upp. Ge aldrig upp om eleverna. Hjälp varandra, både mellan skolor och inom personalgruppen. Det finns många goda exempel på hur skolor har jobbat framgångsrikt med konkreta åtgärder. Prestigelöshet och ödmjukhet är nyckelord.

/Jennie Elfström och Mattias Elfström

 

 

Anpassad studiegång – hur är det tänkt att fungera egentligen?

Särskilt stöd kan se ut hur som helst. Det är elevens behov som styr och målet med det särskilda stödet är att eleven ska nå kunskapskraven för alla ämnen. I 3 kap. skollagen finns dock tre stödformer som är definierade i lag: enskild undervisning, särskild undervisningsgrupp och anpassad studiegång och det är vid den sistnämnda jag tänker uppehålla mig en stund.

Jag tror att det finns en del missförstånd kring hur lagstiftaren avsett att anpassad studiegång ska användas så jag tänkte reda ut en del oklarheter. I 3 kap. 12 § skollagen finns reglerna om anpassad studiegång. Det står såhär: “Om det särskilda stödet för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan inte i rimlig grad kan anpassas efter elevens behov och förutsättningar, får ett beslut enligt 7 § innebära avvikelser från den timplan samt de ämnen och mål som annars gäller för utbildningen (anpassad studiegång)”. Vidare anges att rektorn ansvarar för att en elev med anpassad studiegång får en utbildning som så långt det är möjligt är likvärdig med övrig utbildning i den aktuella skolformen. I praktiken innebär anpassad studiegång alltså att man tar bort delar av ett ämne, eller hela ämnet, under en viss tid. Det är rektorn som fattar beslut om anpassad studiegång.

Det är oerhört viktigt att eleven och elevens vårdnadshavare får klart för sig vad det kan innebära i praktiken att få den här insatsen. Det kan innebära att eleven går ut skolan med ofullständiga betyg och att vägen till högre utbildning stängs. I ett par skräckexempel som jag sett så hade skolan slentrianmässigt anpassat bort hela ämnen i flera år så att eleverna i praktiken inte hade en chans att klara målen, dvs de gick ut med ofullständiga betyg och kom inte in på gymnasiet. Så är det inte tänkt att fungera.

Anpassad studiegång är tänkt att användas som en tillfällig åtgärd, alltså under en begränsad period, i så få ämnen som möjligt. Jag har dock en känsla av att det är precis tvärtom, vilket också Skolinspektionen kritiserat flertalet huvudmän för. Istället för att ta reda på vad eleven behövt för aktivt stöd i ett ämne, så har skolan använt man sig av anpassad studiegång, som är ett passivt stöd. När det verkligen behövs ska det användas, men det är i undantagsfall och man måste se till att elevens rätt till utbildning tillgodoses.

 

Ansvarsfull processföring i mål som gäller tilläggsbelopp

På Juristfirman Vide arbetar vi med flera olika delar av rättsområdet förvaltningsrätt. Inom detta rättsområde finns bl.a. regler för hur statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ska utföra sitt uppdrag men även regler kring beslutsfattande och överklaganden. Skoljuridik är ett område som anses ligga inom förvaltningsrätten. Det centrala regelverket på skoljuridikens område är skollagen men även reglerna i skolförordningen är viktiga.

Beslut om bidrag enligt skollagen fattas av kommunala förvaltningsmyndigheter, typiskt sett en utbildningsnämnd. I vissa frågor kan nämnden delegera beslutanderätten till en tjänsteman. Vanligt är att en tjänsteman på kommunens utbildningsförvaltning har rätt att fatta vissa beslut å nämndens vägnar. Ofta fattas därför t.ex. beslut om tilläggsbelopp till fristående skolhuvudmän (friskolor) av utbildningsförvaltningens chef eller chefen för kommunens elevhälsa.

Tilläggsbeloppet ska användas för att finansiera bl.a. assistenter till de elever som har ett omfattande behov av särskilt stöd. Ett stort problem vad gäller tilläggsbeloppen är att de fristående huvudmännen sällan får det belopp man ansöker om. Samtidigt läggs det i skollagen ett stort ansvar på huvudmannen för skolan. Om en pedagogisk utredning visar att eleven är i behov av en assistent så har skolan också en skyldighet att tillhandahålla en assistent. Många beslut om tilläggsbelopp överklagas därför. På Juristfirman Vide driver vi, för flera fristående huvudmäns räkning, ett stort antal mål som handlar om just tilläggsbelopp.

När ett beslut från en förvaltningsmyndighet överklagas ska detta inte göras till de allmänna domstolarna (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen). Istället finns särskilda förvaltningsdomstolar (nämligen förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen). Huvudregeln i förvaltningsprocessen är ett skriftligt förfarande. Parterna i målet kommer alltså inte träffas i domstolen och presentera sina yrkanden och grunderna för dem muntligt utan hela processen genomförs oftast skriftligt. För att ett överklagande av en dom från en förvaltningsrätt ska tas upp i kammarrätt måste domstolen först meddela prövningstillstånd. Tanken med detta är att överrätterna ska ha en kontrollerande funktion i förhållande till underrätterna. Prövningstillstånd kan meddelas på olika grunder, bl.a. att underrätten dömt fel eller att det finns behov av prejudikat. Domar från kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen är prejudicerande och ska därmed vara vägledande för underinstanserna. En anledning till att kammarrätten anser att det behövs prejudikat kan vara att olika förvaltningsrätter gör olika tolkningar av samma regler. Domar från kammarrätterna är därför principiellt viktiga. Eftersom vi arbetar med frågor om tilläggsbelopp följer vi noga rättsutvecklingen på detta område. Detta innebär att vi läser och analyserar t.ex. juridisk litteratur, förarbeten till lagstiftning, olika utredningar och domar.

På senare tid har vi märkt av en mycket oroande trend vad gäller de fristående huvudmännens processföring. När den fristående huvudmannen vunnit i förvaltningsrätten, d.v.s. det har fastställts att man t.ex. har rätt till tilläggsbelopp på en viss nivå, överklagas ofta domen till kammarrätten av den kommunala nämnden. När målet sedan tas upp i kammarrätten får båda parter möjlighet att yttra sig.

Det som oroar oss är att de fristående huvudmännen i detta läge i flertalet mål valt att inte yttra sig över huvud taget. Vad detta beror på vet vi inte. Vi anser dock att om man från början väljer att överklaga så måste man vara beredd på att fullfölja sin talan, även när målet når kammarrätten. Att inte utnyttja denna möjlighet leder till att domstolen bara får höra ena sidans argumentation. Ofta har denna argumentation utvecklats och förbättrats efter processen i förvaltningsrätten. Kommunen kanske väljer att först i detta läge koppla in jurister som på ett mer utförligt sätt argumenterar för kommunens sak.
På grund av att kammarrättens dom är prejudicerande är den viktigare än en dom från förvaltningsrätten. En dom från kammarrätten ska ju som sagt fungera som ledning för rättsskipningen. Sådan dom får därför också oftast större konsekvenser än att den bara avgör det mål som ligger för handen. Den fristående huvudmannens val att inte yttra sig kan alltså få större konsekvenser för alla fristående huvudmän.

Vi på Juristfirman Vide vill därför här och nu rikta en uppmaning till de fristående huvudmän som tänker överklaga ett beslut om t.ex. tilläggsbelopp: Var beredd på att just er process kan komma att bli vägledande. Ta därför ert ansvar och ta vara på de möjligheter ni får till att yttra er. Det finns utan tvekan en stor kompetens bland landets fristående huvudmän och många driver sina processer på ett utmärkt sätt. Om ni dock känner att ni behöver juridisk rådgivning finns vi här för er.

Mattias Elfström, Juristfirman Vide

Problem med kontaktformuläret

Hej alla kunder!

Det har visat sig vara svårt att få tag i oss när man mejlar via kontaktformuläret. Inte så konstigt, det blev såklart ett fel i samband med en uppdatering av sidan. Felet är nu åtgärdat och ni kan åter använda kontaktformuläret. Eller så mejlar ni direkt till info@juristfirmanvide.se.

Mattias Elfström

Terapeutisk juridik?

Juridiken erbjuder inte en heltäckande lösning på alla komplicerade problem. Eftersom en juridisk process syftar till att slutligt ge en av de inblandade parterna rätt så finns det i många fall en part som inte får rätt, en part som förlorar. Förloraren tycker sig kanske ha rätt och har kanske även det på ett rent etiskt plan.

I en perfekt värld så hade den som har rätt (eller kanske snarare den som har mest rätt) vunnit varje juridisk tvist. En klyscha inom juridiken säger att det är skillnad på att ha rätt och på att få rätt. Det är inte alltid den part som har mest rätt som vinner. Många har kanske rätt men kan inte bevisa det. Ofta handlar det om en infekterad tvist där båda parter är känslomässigt engagerade. Juridiken kommer in via ett slutligt beslut eller en dom som syftar till att avgöra tvistefrågan en gång för alla. Kanske har de inblandade juristerna en begränsad syn på ärendet där de genom sina lösningar bara skapar nya problem. Om tvisten gäller en vanlig människa ställd mot en myndighet så kanske den vanliga människan även i framtiden måste ha med myndigheten att göra. Tvisten riskerar att infektera och att skapa problem och misstro, även i de framtida kontakterna gällande helt andra ärenden.

Ett sätt att försöka undvika detta är genom att arbeta enligt en metod som heter terapeutisk juridik. Idén om den terapeutiska juridiken kommer från början från USA och har i Sverige introducerats främst genom professor Christian Diesen. Den terapeutiska juridiken handlar om att bredda och fördjupa juridiken med hjälp av samhällsvetenskapliga rön. Målet med terapeutisk juridik är att skapa mer ändamålsriktiga och korrekta lösningar, det vill säga lösningar som känns mer rättvisa för de inblandade parterna. För att uppnå detta mål så bör juristerna arbeta mer holistiskt och långsiktigt i alla skeden av juristarbetet; under utbildning, i lagstiftningsarbete, i ombudsrollen och i valet av lösningar på redan inträffade konflikter. En lösning ska helst inte skapa nya problem och ska inte skapa misstro och infekterade framtida relationer.

Ett av våra mål hos Juristfirman Vide är att skapa heltäckande och långsiktiga lösningar för våra klienter. Vi vill, kort sagt, att våra klienter efter avslutat uppdrag ska ha en bra känsla i magen. Eftersom vi tycker att den terapeutiska juridikens idéer är spännande så kommer en av våra målsättningar under våren att vara att publicera ett antal blogginlägg på detta tema.

/Mattias Elfström

Tydligare regler om tilläggsbeloppet på väg!

Regeringen presenterade den 26 januari 2016 en lagrådsremiss om tydligare regler om tilläggsbeloppet. Det är mycket välkommet! I remissen föreslås ett förtydligande till respektive paragraf i skollagen om tilläggsbelopp att tilläggsbeloppet ska vara individuellt bestämt utifrån barnets eller elevens behov.

Tidigare har många kommuner argumenterat för att det inte finns stöd för att fristående skolor har rätt till tilläggsbelopp för åtgärder som handlar om undervisningen. Ett annat argument är att det skulle strida mot likabehandlingsprincipen att betala tilläggsbelopp till en fristående skola eftersom de kommunala skolorna inte får extra resurser för elever med motsvarande problematik. Det finns inte stöd för något av dessa argument i vare sig lagstiftning, förarbeten eller praxis. Denna felaktiga tillämpning som många kommuner har gjort hävdar många beror på en otydlig dom från Högsta förvaltningsdomstolen (2012 ref. 46). Men domen är inte så otydlig att den helt och hållet kan skyllas för att reglerna om tilläggsbelopp har blivit felaktigt tolkade. Högsta förvaltningsdomstolen skriver explicit att en individuell bedömning ska göras i varje enskilt fall. Orsaken till utgången i det aktuella målet var att skolan inte lyckats klarlägga elevens stödbehov, dvs beviskravet för tilläggsbelopp var inte uppfylld. Det är en annan sak. De företrädare för kommunerna som hårdnackat hävdat att skolor inte kan få tilläggsbelopp för åtgärder som sker på lektionstid har inte klarat att hålla isär äpplen och päron, dvs rättsfrågor och bevisfrågor. Den verkliga orsaken till avslag är ofta ekonomiska hänsyn. Kommunerna håller stenhårt i pengarna och det drabbar enskilda barn och elever. Det hade varit schysstare mot friskolorna om man hade spelat med öppna kort.

Vi har hela tiden drivit linjen i förvaltningsdomstolarna att tilläggsbelopp visst kan beviljas för åtgärder som har att göra med att se till att eleven når kunskapskraven. Förvaltningsrätterna och även kammarrätterna har köpt vårt resonemang. Vissa kommuner har dock varit väldigt rigida i denna fråga. Vår klient Pusselbitens skola i Dalby, som är en liten resursskola för barn med autism, vann i maj 2015 i Förvaltningsrätten i Malmö i ett uppmärksammat mål om tilläggsbelopp mot Barn- och utbildningsnämnden i Eslövs kommun. Eslövs kommun överklagade domen till kammarrätten, som sedan inte beviljade prövningstillstånd. Förvaltningsrättens dom står sig. Eslövs kommuns agerande efter domen förvånar dock. De har konsekvent vägrat att rätta sig efter förvaltningsrättens dom och nu måste Pusselbitens skola stämma kommunen i tingsrätten för att få ut tilläggsbeloppen. Jag tycker att kommunens agerande är under all kritik. En friskola har ingen annan finansiering än de pengar som man får från en kommun. I slutändan drabbas den enskilde eleven. Det skulle inte förvåna mig om kommunerna försöker hitta fler kryphål i den nya regleringen. Mitt råd blir därför till friskolor, som drabbas av orättvisa beslut om tilläggsbelopp att överklaga till domstol.

Regeringens förslag föreslås träda i kraft den 1 juli 2016. Här hittar du lagrådsremissen i sin helhet.

Jennie Elfström

Allvarliga konsekvenser för assistansberättigade på grund av dom i HFD

När konsekvenserna av Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr. 3527-14 angående det så kallade “femte behovet”, aktiv tillsyn av övervakande karaktär, går upp för mig blir jag bekymrad. Plötsligt anser HFD att endast den som har en psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till assistans för detta grundläggande behov. Det är oroande, i och med att det inte finns någon definition på vad psykisk funktionsnedsättning innebär skapar det en stor osäkerhet.

Skapar oro

Det är lätt att förstå oron och rädslan bland alla dem som är beroende av assistans för det femte behovet. Många har byggt upp sitt liv och sitt boende kring den tidigare beviljade assistansen i tron att det är en långsiktig lösning för att kunna leva som andra så gott det går. Hur känns det att få veta att man kanske inte kommer att kunna bo kvar i sin lägenhet vid nästa omprövningstillfälle?

Men, säger någon, man kommer säkert ändå att få hjälp även om assistansen dras in, hjälpen kommer bara i en annan form. I bästa fall är det säkert så, ingår man i någon av LSS personkretsar har man ju som bekant ett antal rättigheter, men här handlar det handlar om hjälp av en helt annan art än personlig assistans. Brukaren har ingen självklar rättighet att bestämma hur hjälpen ska vara utformad om kommun eller landsting är anordnare, en stor skillnad mot vad som gäller för personlig assistans. Brukaren har ju ett avgörande inflytande över assistansen enligt LSS, det är en del av själva grundtanken att människor har rätt att bestämma vilka personer som ska vara assistenter. Det känns som en självklarhet och en rättighet att värna om.

HFD:s dom inskränker lagstiftningen på ett orimligt sätt

Jag tycker det är synd att HFD nu stänger ute en grupp människor från insatsen personlig assistans med vad jag skulle vilja kalla baklängesargumentation: istället för att inkludera personer med psykiska funktionsnedsättningar och låta dem som tidigare haft rätt till assistans för det femte behovet få behålla assistansen, vilket enligt min mening borde ha skett, så utesluter man helt den grupp som har fysiska funktionshinder. Att en person med mycket kraftig epilepsi exempelvis inte längre har möjlighet att leva som andra i egen lägenhet, kan bli en följd av domen om en person har en funktionsnedsättning som inte tydligt kan klassas som en psykisk funktionsnedsättning. Jag har ett ärende nu där Försäkringskassan hotar att dra in assistansersättningen för en person med epilepsi och utvecklingsstörning. På grund av att personen drabbas av flera epilepsianfall om dagen behöver hen ständig tillsyn av någon som känner hen väl för att ge medicin om det skulle behövas. Personen är över 30 år och riskerar nu att få flytta hem till föräldrar som är gamla och inte klarar att ta hand om hen. Det kommer att få förödande konsekvenser.

Att leva som andra borde innebära att möjligheten att ha ett eget boende ska vara regel för alla som vill det. I synnerhet idag när en smyginstitutionalisering breder ut sig med gruppboenden som har plats för fler människor än tidigare, känns detta extra viktigt. Ingen ska mot sin vilja behöva bo under institutionslikande förhållanden bara för att man har behov av stöd och hjälp men saknar den odefinierade psykiska funktionsnedsättning som nu verkar komma att krävas.

Anna Soltorp

Att tänka på när du ansöker om sjukersättning

Jag har arbetat med socialförsäkringsärenden i domstol och på Juristfirman Vide i snart 10 år. Under årens lopp har det kommit lagändringar som påverkat möjligheten att få sjukersättning. Här har jag sammanställt några tips för dig som funderar på att ansöka om sjukersättning.

– Tydligt och utförligt läkarutlåtande om hälsotillstånd är centralt. Läs igenom läkarintyget ordentligt innan du skickar in det till Försäkringskassan. Tänk på att det ska finnas en beskrivning av och en tydlig koppling mellan Diagnos – Funktionsnedsättning – Aktivitetsbegränsning (DFA-kedjan). I läkarutlåtandet ska det också framgå vilka medicinska behandlingar och rehabåtgärder du genomgått.

– Om du har äldre läkarintyg, intyg från andra än läkare som t.ex. psykolog eller arbetsterapeut och andra utredningar som beskriver ditt sjukdomstillstånd och konsekvenserna av den kan du skicka med dessa.

Du bör ha genomgått arbetslivsinriktad rehabilitering via Arbetsförmedlingen. Erfarenhetsmässigt är det svårt att visa att möjligheten till arbetslivsinriktad rehabilitering är uttömd, även om en läkare intygar att det är så. Bifoga intyg från Arbetsförmedlingen till din ansökan om sjukersättning. Sjukersättning

Vill du ha mer rådgivning om din ansökan om sjukersättning? Kanske har du fått ett beslut från Försäkringskassan som du vill begära omprövning av eller överklaga? Kontakta oss på info@juristfirmanvide.se så återkommer vi till dig snarast.

Jennie Elfström