Ingen som är insatt i skolfrågor har väl missat vad Österåkers kommun ägnat sig åt den senaste tiden? Österåkers kommun bjöd in huvudmannen för Helleborusskolan, som är en resursskola, för att starta en filial i Österåkers kommun. Några år senare driver Helleborusskolan en fungerande verksamhet. I höst blev utfallet så här. Av 115 ansökningar om tilläggsbelopp så blev det avslag/kraftig nedsättning av tilläggsbeloppen i 113 ärenden. När en kommun gör så här handlar det om pengar. Vi har gjort den här resan med flera resursskolor. Det handlar inte om att elevernas stödbehov helt plötsligt blivit så mycket mindre att det är berättigat att göra så här. Nu har jag inte sett motiveringarna till samtliga avslag men ofta ser de likadana ut när det handlar om avslag en masse.

Kommuner måste förstå skillnaden mellan tvingande lagstiftning och beslut som innebär att kommunen lägger pengar på sådant som man absolut inte är tvingad att lägga pengar på. Elevens rätt till utbildning är fastställd i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vår grundlag Regeringsformen och i skollagen. Det är den principen som tilläggsbeloppsreglerna vilar på och den principen har alla människor som arbetar inom skolan, på både huvudmannanivå och på skolnivå, i sitt grundläggande uppdrag att försvara och värna.

Jennie Elfström

På Juristfirman Vide arbetar vi med flera olika delar av rättsområdet förvaltningsrätt. Inom detta rättsområde finns bl.a. regler för hur statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter ska utföra sitt uppdrag men även regler kring beslutsfattande och överklaganden. Skoljuridik är ett område som anses ligga inom förvaltningsrätten. Det centrala regelverket på skoljuridikens område är skollagen men även reglerna i skolförordningen är viktiga.

Beslut om bidrag enligt skollagen fattas av kommunala förvaltningsmyndigheter, typiskt sett en utbildningsnämnd. I vissa frågor kan nämnden delegera beslutanderätten till en tjänsteman. Vanligt är att en tjänsteman på kommunens utbildningsförvaltning har rätt att fatta vissa beslut å nämndens vägnar. Ofta fattas därför t.ex. beslut om tilläggsbelopp till fristående skolhuvudmän (friskolor) av utbildningsförvaltningens chef eller chefen för kommunens elevhälsa.

Tilläggsbeloppet ska användas för att finansiera bl.a. assistenter till de elever som har ett omfattande behov av särskilt stöd. Ett stort problem vad gäller tilläggsbeloppen är att de fristående huvudmännen sällan får det belopp man ansöker om. Samtidigt läggs det i skollagen ett stort ansvar på huvudmannen för skolan. Om en pedagogisk utredning visar att eleven är i behov av en assistent så har skolan också en skyldighet att tillhandahålla en assistent. Många beslut om tilläggsbelopp överklagas därför. På Juristfirman Vide driver vi, för flera fristående huvudmäns räkning, ett stort antal mål som handlar om just tilläggsbelopp.

När ett beslut från en förvaltningsmyndighet överklagas ska detta inte göras till de allmänna domstolarna (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen). Istället finns särskilda förvaltningsdomstolar (nämligen förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen). Huvudregeln i förvaltningsprocessen är ett skriftligt förfarande. Parterna i målet kommer alltså inte träffas i domstolen och presentera sina yrkanden och grunderna för dem muntligt utan hela processen genomförs oftast skriftligt. För att ett överklagande av en dom från en förvaltningsrätt ska tas upp i kammarrätt måste domstolen först meddela prövningstillstånd. Tanken med detta är att överrätterna ska ha en kontrollerande funktion i förhållande till underrätterna. Prövningstillstånd kan meddelas på olika grunder, bl.a. att underrätten dömt fel eller att det finns behov av prejudikat. Domar från kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen är prejudicerande och ska därmed vara vägledande för underinstanserna. En anledning till att kammarrätten anser att det behövs prejudikat kan vara att olika förvaltningsrätter gör olika tolkningar av samma regler. Domar från kammarrätterna är därför principiellt viktiga. Eftersom vi arbetar med frågor om tilläggsbelopp följer vi noga rättsutvecklingen på detta område. Detta innebär att vi läser och analyserar t.ex. juridisk litteratur, förarbeten till lagstiftning, olika utredningar och domar.

På senare tid har vi märkt av en mycket oroande trend vad gäller de fristående huvudmännens processföring. När den fristående huvudmannen vunnit i förvaltningsrätten, d.v.s. det har fastställts att man t.ex. har rätt till tilläggsbelopp på en viss nivå, överklagas ofta domen till kammarrätten av den kommunala nämnden. När målet sedan tas upp i kammarrätten får båda parter möjlighet att yttra sig.

Det som oroar oss är att de fristående huvudmännen i detta läge i flertalet mål valt att inte yttra sig över huvud taget. Vad detta beror på vet vi inte. Vi anser dock att om man från början väljer att överklaga så måste man vara beredd på att fullfölja sin talan, även när målet når kammarrätten. Att inte utnyttja denna möjlighet leder till att domstolen bara får höra ena sidans argumentation. Ofta har denna argumentation utvecklats och förbättrats efter processen i förvaltningsrätten. Kommunen kanske väljer att först i detta läge koppla in jurister som på ett mer utförligt sätt argumenterar för kommunens sak.
På grund av att kammarrättens dom är prejudicerande är den viktigare än en dom från förvaltningsrätten. En dom från kammarrätten ska ju som sagt fungera som ledning för rättsskipningen. Sådan dom får därför också oftast större konsekvenser än att den bara avgör det mål som ligger för handen. Den fristående huvudmannens val att inte yttra sig kan alltså få större konsekvenser för alla fristående huvudmän.

Vi på Juristfirman Vide vill därför här och nu rikta en uppmaning till de fristående huvudmän som tänker överklaga ett beslut om t.ex. tilläggsbelopp: Var beredd på att just er process kan komma att bli vägledande. Ta därför ert ansvar och ta vara på de möjligheter ni får till att yttra er. Det finns utan tvekan en stor kompetens bland landets fristående huvudmän och många driver sina processer på ett utmärkt sätt. Om ni dock känner att ni behöver juridisk rådgivning finns vi här för er.

Mattias Elfström, Juristfirman Vide

Hej alla kunder!

Det har visat sig vara svårt att få tag i oss när man mejlar via kontaktformuläret. Inte så konstigt, det blev såklart ett fel i samband med en uppdatering av sidan. Felet är nu åtgärdat och ni kan åter använda kontaktformuläret. Eller så mejlar ni direkt till info@juristfirmanvide.se.

Mattias Elfström

Juridiken erbjuder inte en heltäckande lösning på alla komplicerade problem. Eftersom en juridisk process syftar till att slutligt ge en av de inblandade parterna rätt så finns det i många fall en part som inte får rätt, en part som förlorar. Förloraren tycker sig kanske ha rätt och har kanske även det på ett rent etiskt plan.

I en perfekt värld så hade den som har rätt (eller kanske snarare den som har mest rätt) vunnit varje juridisk tvist. En klyscha inom juridiken säger att det är skillnad på att ha rätt och på att få rätt. Det är inte alltid den part som har mest rätt som vinner. Många har kanske rätt men kan inte bevisa det. Ofta handlar det om en infekterad tvist där båda parter är känslomässigt engagerade. Juridiken kommer in via ett slutligt beslut eller en dom som syftar till att avgöra tvistefrågan en gång för alla. Kanske har de inblandade juristerna en begränsad syn på ärendet där de genom sina lösningar bara skapar nya problem. Om tvisten gäller en vanlig människa ställd mot en myndighet så kanske den vanliga människan även i framtiden måste ha med myndigheten att göra. Tvisten riskerar att infektera och att skapa problem och misstro, även i de framtida kontakterna gällande helt andra ärenden.

Ett sätt att försöka undvika detta är genom att arbeta enligt en metod som heter terapeutisk juridik. Idén om den terapeutiska juridiken kommer från början från USA och har i Sverige introducerats främst genom professor Christian Diesen. Den terapeutiska juridiken handlar om att bredda och fördjupa juridiken med hjälp av samhällsvetenskapliga rön. Målet med terapeutisk juridik är att skapa mer ändamålsriktiga och korrekta lösningar, det vill säga lösningar som känns mer rättvisa för de inblandade parterna. För att uppnå detta mål så bör juristerna arbeta mer holistiskt och långsiktigt i alla skeden av juristarbetet; under utbildning, i lagstiftningsarbete, i ombudsrollen och i valet av lösningar på redan inträffade konflikter. En lösning ska helst inte skapa nya problem och ska inte skapa misstro och infekterade framtida relationer.

Ett av våra mål hos Juristfirman Vide är att skapa heltäckande och långsiktiga lösningar för våra klienter. Vi vill, kort sagt, att våra klienter efter avslutat uppdrag ska ha en bra känsla i magen. Eftersom vi tycker att den terapeutiska juridikens idéer är spännande så kommer en av våra målsättningar under våren att vara att publicera ett antal blogginlägg på detta tema.

/Mattias Elfström

Regeringen presenterade den 26 januari 2016 en lagrådsremiss om tydligare regler om tilläggsbeloppet. Det är mycket välkommet! I remissen föreslås ett förtydligande till respektive paragraf i skollagen om tilläggsbelopp att tilläggsbeloppet ska vara individuellt bestämt utifrån barnets eller elevens behov.

Tidigare har många kommuner argumenterat för att det inte finns stöd för att fristående skolor har rätt till tilläggsbelopp för åtgärder som handlar om undervisningen. Ett annat argument är att det skulle strida mot likabehandlingsprincipen att betala tilläggsbelopp till en fristående skola eftersom de kommunala skolorna inte får extra resurser för elever med motsvarande problematik. Det finns inte stöd för något av dessa argument i vare sig lagstiftning, förarbeten eller praxis. Denna felaktiga tillämpning som många kommuner har gjort hävdar många beror på en otydlig dom från Högsta förvaltningsdomstolen (2012 ref. 46). Men domen är inte så otydlig att den helt och hållet kan skyllas för att reglerna om tilläggsbelopp har blivit felaktigt tolkade. Högsta förvaltningsdomstolen skriver explicit att en individuell bedömning ska göras i varje enskilt fall. Orsaken till utgången i det aktuella målet var att skolan inte lyckats klarlägga elevens stödbehov, dvs beviskravet för tilläggsbelopp var inte uppfylld. Det är en annan sak. De företrädare för kommunerna som hårdnackat hävdat att skolor inte kan få tilläggsbelopp för åtgärder som sker på lektionstid har inte klarat att hålla isär äpplen och päron, dvs rättsfrågor och bevisfrågor. Den verkliga orsaken till avslag är ofta ekonomiska hänsyn. Kommunerna håller stenhårt i pengarna och det drabbar enskilda barn och elever. Det hade varit schysstare mot friskolorna om man hade spelat med öppna kort.

Vi har hela tiden drivit linjen i förvaltningsdomstolarna att tilläggsbelopp visst kan beviljas för åtgärder som har att göra med att se till att eleven når kunskapskraven. Förvaltningsrätterna och även kammarrätterna har köpt vårt resonemang. Vissa kommuner har dock varit väldigt rigida i denna fråga. Vår klient Pusselbitens skola i Dalby, som är en liten resursskola för barn med autism, vann i maj 2015 i Förvaltningsrätten i Malmö i ett uppmärksammat mål om tilläggsbelopp mot Barn- och utbildningsnämnden i Eslövs kommun. Eslövs kommun överklagade domen till kammarrätten, som sedan inte beviljade prövningstillstånd. Förvaltningsrättens dom står sig. Eslövs kommuns agerande efter domen förvånar dock. De har konsekvent vägrat att rätta sig efter förvaltningsrättens dom och nu måste Pusselbitens skola stämma kommunen i tingsrätten för att få ut tilläggsbeloppen. Jag tycker att kommunens agerande är under all kritik. En friskola har ingen annan finansiering än de pengar som man får från en kommun. I slutändan drabbas den enskilde eleven. Det skulle inte förvåna mig om kommunerna försöker hitta fler kryphål i den nya regleringen. Mitt råd blir därför till friskolor, som drabbas av orättvisa beslut om tilläggsbelopp att överklaga till domstol.

Regeringens förslag föreslås träda i kraft den 1 juli 2016. Här hittar du lagrådsremissen i sin helhet.

Jennie Elfström

När konsekvenserna av Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr. 3527-14 angående det så kallade “femte behovet”, aktiv tillsyn av övervakande karaktär, går upp för mig blir jag bekymrad. Plötsligt anser HFD att endast den som har en psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till assistans för detta grundläggande behov. Det är oroande, i och med att det inte finns någon definition på vad psykisk funktionsnedsättning innebär skapar det en stor osäkerhet.

Skapar oro

Det är lätt att förstå oron och rädslan bland alla dem som är beroende av assistans för det femte behovet. Många har byggt upp sitt liv och sitt boende kring den tidigare beviljade assistansen i tron att det är en långsiktig lösning för att kunna leva som andra så gott det går. Hur känns det att få veta att man kanske inte kommer att kunna bo kvar i sin lägenhet vid nästa omprövningstillfälle?

Men, säger någon, man kommer säkert ändå att få hjälp även om assistansen dras in, hjälpen kommer bara i en annan form. I bästa fall är det säkert så, ingår man i någon av LSS personkretsar har man ju som bekant ett antal rättigheter, men här handlar det handlar om hjälp av en helt annan art än personlig assistans. Brukaren har ingen självklar rättighet att bestämma hur hjälpen ska vara utformad om kommun eller landsting är anordnare, en stor skillnad mot vad som gäller för personlig assistans. Brukaren har ju ett avgörande inflytande över assistansen enligt LSS, det är en del av själva grundtanken att människor har rätt att bestämma vilka personer som ska vara assistenter. Det känns som en självklarhet och en rättighet att värna om.

HFD:s dom inskränker lagstiftningen på ett orimligt sätt

Jag tycker det är synd att HFD nu stänger ute en grupp människor från insatsen personlig assistans med vad jag skulle vilja kalla baklängesargumentation: istället för att inkludera personer med psykiska funktionsnedsättningar och låta dem som tidigare haft rätt till assistans för det femte behovet få behålla assistansen, vilket enligt min mening borde ha skett, så utesluter man helt den grupp som har fysiska funktionshinder. Att en person med mycket kraftig epilepsi exempelvis inte längre har möjlighet att leva som andra i egen lägenhet, kan bli en följd av domen om en person har en funktionsnedsättning som inte tydligt kan klassas som en psykisk funktionsnedsättning. Jag har ett ärende nu där Försäkringskassan hotar att dra in assistansersättningen för en person med epilepsi och utvecklingsstörning. På grund av att personen drabbas av flera epilepsianfall om dagen behöver hen ständig tillsyn av någon som känner hen väl för att ge medicin om det skulle behövas. Personen är över 30 år och riskerar nu att få flytta hem till föräldrar som är gamla och inte klarar att ta hand om hen. Det kommer att få förödande konsekvenser.

Att leva som andra borde innebära att möjligheten att ha ett eget boende ska vara regel för alla som vill det. I synnerhet idag när en smyginstitutionalisering breder ut sig med gruppboenden som har plats för fler människor än tidigare, känns detta extra viktigt. Ingen ska mot sin vilja behöva bo under institutionslikande förhållanden bara för att man har behov av stöd och hjälp men saknar den odefinierade psykiska funktionsnedsättning som nu verkar komma att krävas.

Anna Soltorp