Go to Top

Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta?

På termin 2 på Juristprogrammet på Handelshögskolan i Göteborg för 20 år sedan så hade vi en kurs, som hette Civilrätt A. På en av de första föreläsningarna så spände läraren ögonen i oss och sa att “En sak ska ni komma ihåg, och det är att det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta”. Han hade en viktig poäng, och hans ord har jag burit med mig i mitt arbete sedan dess. Vad han menade var helt enkelt att vi skulle sträva efter att uttrycka oss så tydligt att ingen kunde ifrågasätta vad vi egentligen menade.

Ju klarare en lagtext och dess förarbeten är från början, desto mindre utrymme för felaktiga tolkningar. Tyvärr lämnar bestämmelserna om tilläggsbelopp en hel del att önska när det gäller klarhet och tydlighet, och det utnyttjas självklart. Vår uppfattning är denna: tilläggsbeloppen är ytterst till för att garantera elevens rätt till utbildning och för att förstå regelverket måste man läsa skollagen tillsammans med skolförordningen, förarbetena och titta på vad praxis säger.

Vi processar – just nu – mot ca ett femtontal kommuner som fått reglerna om tilläggsbelopp om bakfoten, totalt 68 ärenden där två av dem handlar om 20 elever, vilket innebär nästan 90 ärenden. Vi har flera mål uppe i kammarrätterna och ett mål i Högsta förvaltningsdomstolen om olika aspekter av hur reglerna om tilläggsbeloppet ska tolkas. Under åren har det blivit över tusen ärenden. Vi följer utvecklingen av praxis noga.

Jag har tidigare skrivit om reglerna om tilläggsbeloppet. Det finns anledning att berätta mer om detta. Hos kommunerna ser vi exempel på onödigt krångliga resursfördelningssystem där man lämnar utrymme för extra stöd för vissa grupper och skolor i grundbeloppen och interna riktlinjer om tilläggsbelopp gällande vilka grupper av elever som en skola kan få tilläggsbelopp för och inte och till slut blir det hela helt omöjligt att få grepp om. Men varken kommunerna eller förvaltningsrätterna skapar prejudikat. Det gör de fyra kammarrätterna i Sverige och Högsta förvaltningsdomstolen. Alla mål hos kammarrätterna har dock inte alltid samma prejudikatvärde, det beror på vad som prövas. Generellt kan man säga att domar där kammarrätten prövat bevisningens styrka har mindre prejudikatvärde (s k in casu-domar). Gäller saken en rättsfråga, t.ex. hur en viss bestämmelse ska tolkas, har kammarrättens dom ett högre prejudikatvärde. Det här är viktigt att komma ihåg och hålla isär.

När man ska tillämpa reglerna om tilläggsbelopp måste man förstå grunden till skollagen. Det hela är egentligen mycket enkelt. Alla elever har rätt till en god utbildning i en trygg miljö. Om en elev uppvisar svårigheter i sin skolsituation, oavsett vad det handlar om och vad orsaken är, så ska skolan se till att hen får det stöd som behövs så att eleven klarar av att vara i skolan och klara de krav som krävs för att klara målen. Skolan ska ge eleven det stöd som behövs. Punkt slut. Ibland räcker det med extra anpassningar, ibland krävs det lite mer åtgärder som kan karaktäriseras som särskilt stöd. Dessa två typer av insatser finansieras med grundbeloppet. Vissa typer av stödåtgärder är extraordinära och ges till elever som har ett omfattande behov av särskilt stöd. En assistentinsats är per definition en extraordinär stödinsats, vilket framgår klart och tydligt av 14 kap. 8 § skolförordningen. 

Extraordinära stödinsatser finansieras med tilläggsbelopp. Men vi backar ett steg först. Grundbeloppet, eller skolpengen som man också kallar det, inte räcker till för att finansiera en hel assistentlön. Om en assistent tjänar 25 000 kr i bruttolön per månad så blir totalkostnaden, avrundat per månad, ca 35 500 kr. Per år blir det 426 000 kr. Det säger sig självt att ett grundbelopp på mellan 80 000 – 130 000 kr (det varierar lite mellan kommunerna i Sverige) inte räcker till att finansiera en assistentlön. Inte ens grundbeloppen för flera elever tillsammans räcker till en assistent.

Så här står det i 14 kap. 4 § skolförordningen om vad grundbeloppet för en grundskola ska finansiera:

“I 9 kap. 20 §, 10 kap. 38 § och 11 kap. 37 § skollagen (2010:800) anges vilka kostnadsslag som ska ingå i det grundbelopp som lämnas i bidrag till en enskild huvudman för förskoleklass, grundskola eller grundsärskola. Vid tillämpning av dessa bestämmelser ska ersättning för
   1. undervisning avse kostnader för skolans rektor och andra anställda med ledningsuppgifter, undervisande personal, stödåtgärder till elever, arbetslivsorientering, kompetensutveckling av personalen och liknande kostnader,
   2. lärverktyg avse kostnader för läroböcker, litteratur, datorer, maskiner som används i undervisningen, skolbibliotek, studiebesök och liknande kostnader,
   3. elevhälsa avse kostnader för sådan elevhälsa som avser medicinska, psykologiska eller psykosociala insatser,
   4. måltider avse kostnader för livsmedel, personal, transporter och därmed sammanhängande administration och liknande kostnader,
   5. administration avse administrativa kostnader som ska beräknas till tre procent av grundbeloppet,
   6. mervärdesskatt avse ett schablonbelopp som uppgår till sex procent av det totala bidragsbeloppet (grundbelopp och i förekommande fall tilläggsbelopp), och
   7. lokalkostnader avse kostnader för hyra, driftskostnader, inventarier som inte är läromedel, kapitalkostnader i form av ränta på lån och liknande, dock inte kostnader för amortering.”

Således – grundbeloppet ska täcka många olika poster. På en stor skola går det att omfördela pengarna från grundbeloppet, under förutsättning att inte alla elever, mer eller mindre, har behov av extraordinära stödåtgärder. På en liten resursskola med kanske 150 elever och ofta ännu färre är möjligheten till omfördelning nästintill obefintlig.

Det finns tusentals elever med olika former av funktionsnedsättningar och andra svårigheter som går på olika resursskolor. Vi ser att resursskolorna behövs. Under hösten har vi sett larm från mängder av kommuner där man skär i skolbudgeten och drar ner på resurserna till både de kommunala skolorna och de fristående skolorna. Det innebär tiotusentals elever som drabbas. Deras föräldrar drabbas och deras syskon och konsekvenserna av en missad skolgång kan bli katastrofala, både för den enskilde individen och samhället. Skollagen och elevens rätt till utbildning är tvingande lagstiftning. Det är inget val som kommunerna kan prioritera bort.

/Jennie Elfström, skoljurist och grundare av Juristfirman Vide

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *