Vi har länge kritiserat hanteringen av tilläggsbeloppen i landets kommuner. De senaste veckorna har vi börjat få domar från två olika förvaltningsrätter som gäller tilläggsbelopp. Det vi läser i domarna är häpnadsväckande.
I förra veckan fick vi två domar som rör tilläggsbelopp för en elev som går på en resursskola i norra Sverige. Förvaltningsrätten menar att det saknas ”oberoende utredning” som bekräftar att eleven har Aspergers syndrom och ADHD, trots att nämnden inte ifrågasatt uppgiften och trots att vi gett in elevens npf-utredning.
Eleven ifråga hade varit hemmasittare en längre period innan hen till slut fick en plats på resursskolan. Den här resursskolan, som ligger i norra Sverige, har bara elever som har ett omfattande behov av särskilt stöd, i olika grad. Resursskolan ansökte om tilläggsbelopp för eleven och beviljades en del av beloppet av elevens hemkommun. Juristfirman Vide fick i uppdrag att överklaga två beslut, som gällde läsåren 19/20 och 20/21. Som stöd för överklagandena lämnade vi in medicinsk utredning från landstinget, en gedigen pedagogisk kartläggning och bedömning, åtgärdsprogram, utredning från skolpsykolog och skolkurator.
För några dagar sedan meddelade förvaltningsrätten dom i båda målen.
I domskälen skriver förvaltningsrätten att ”skolan har anfört att eleven har diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD”, men att ”det saknas dock oberoende utredning som bekräftar detta”.
I det här fallet hade eleven utretts av sitt hemlandsting i juli 2015 och fick diagnoserna Aspergers syndrom och Aktivitets- och uppmärksamhetsstörning. Här är ett urklipp från elevens npf-utredning:
Vi hade gett in denna utredning till förvaltningsrätten och domstolen har själv refererat till det här intyget i domen.
I det här fallet hade inte nämnden ifrågasatt uppgiften att eleven har Asperger och ADHD.
Vi ställer oss frågande till hur rätten formulerat sig i de här domarna.
Det är skolan som eleven går i som gör bedömningen om vilket stöd eleven behöver
Det är skolan som beslutar om vilka stödåtgärder en elev behöver i skolan. Det beslutet formuleras i ett åtgärdsprogram och föregås av en noggrann pedagogisk kartläggning och analys. Det är ofta en specialpedagog som gör de här utredningarna, med stöd av elevens lärare och andra professioner i elevhälsan. I elevhälsan ingår legitimerade professioner som psykolog, skolläkare och skolsköterska. Att kartlägga och bedöma vilka stödåtgärder en elev behöver i skolan, görs rimligen bäst av den personer som känner eleven och av de personer som har faktisk möjlighet att iaktta eleven i skolmiljön.
Konsekvenser av kravet på oberoende utredning
Det här är tyvärr inte enda exemplet. Vi har fått fler domar där rätten formulerat det här kravet. Till exempel skrev Förvaltningsrätten i Stockholm nyligen i en dom (mål nr 4275-21) att ”det saknas oberoende utredning i form av t.ex. medicinskt underlag som styrker den egentliga omfattningen av elevens stödbehov eller på annat sätt bekräftar skolans uppgifter.”
En högst rimlig slutsats är att skolans utredning inte kan anses vara ”oberoende”. Vidare formulerar man ett krav att skolan måste kunna uppvisa ”oberoende” utredning för att beviskravet ska anses vara uppfyllt. Om det är sjukvården som är den instans som kan producera ”oberoende” utredning (vilket vi inte får reda på), så måste skolan be vårdnadshavarna att kontakta sjukvården en eller två gånger per år för att få intyg om – hör och häpna – att de bedömningar som skolans elevhälsoteam gör är korrekta! Skolan kan inte själva be BUP att skriva intyg, det kan bara vårdnadshavare göra. Egentligen har inte BUP något uppdrag att skriva intyg till tilläggsbeloppsansökningar. Är det så vi ska använda BUP:s redan hårt ansträngda resurser?
Vem som skrivit intyget eller utredningen blir alltså viktigare än vad som står i det. Det är inte så här det fungerar eller ska fungera i våra domstolar.
Kravet saknar stöd i lagstiftningen
Det finns inget krav i rättskällorna, i skollagen eller i förarbetena, att skolan ska kunna uppvisa ”oberoende utredning” för att styrka att eleven har en viss diagnos eller ett stödbehov. Jag ställer mig frågan vad domstolarna menar med ”oberoende” utredning? Vad lägger man i det begreppet? Vem är det som kan utfärda ”oberoende” utredning? Varför är skolans utredning inte oberoende? Menar man att den allmänna sjukvården är den enda aktör som kan utfärda sådan utredning? I målet från Förvaltningsrätten i Härnösand så var det en legitimerad psykolog och läkare inom landstinget som diagnosticerat eleven, inte skolan. Om inte intyg från landstinget kan anses vara ”oberoende”, vilken instans tänker man sig då kan utfärda ”oberoende” utredning? Det här skriver inte förvaltningsrätterna något om.
Jag kan konstatera att jurister på landets domstolar varken kan eller ska ägna sig åt att ifrågasätta huruvida en elev har en viss diagnos. Att göra olika bedömningar om hur en rättsregel ska tolkas eller hur ett bevis ska värderas är en sak, men att formulera krav som inte har stöd i lagstiftningen är inte acceptabelt. Man måste kunna lita på att rättstillämpningen är objektiv och saklig.
Kravet på oberoende utredning har vi skrivit om tidigare, bl.a. i en artikel i Dagens Medicin den 18 februari 2021.
Edit: blogginlägget är uppdaterat 26 maj 2021.
/Jennie Elfström