Orimligt krav på oberoende utredning om elevens behov av särskilt stöd – lagstiftaren måste sätta ned foten

15 januari, 2021

Elevhälsans roll i arbetet med det särskilda stödet

Skollagens tredje kapitel pekar tydligt ut att det är rektorn på den skola eleven går på som ska se till att en utredning initieras, om det finns misstanke om att en elev kan vara i behov av särskilt stöd. Av 3 kap. 7 § 2 st framgår att samråd ska ske med elevhälsan, om det inte är uppenbart obehövligt. Detta innebär att som huvudregel ska alltid elevhälsan involveras i en utredning om särskilt stöd.

Om man läser skollagen tillsammans med förarbetena framgår att lagstiftaren identifierat att arbetet med elever i behov av särskilt stöd är en viktig fråga, som rör hela den pedagogiska verksamhetens utformning och som rektorn ytterst är ansvarig för.

Elevhälsan har en central roll i detta arbete. Av prop. 2009/10:165 s. 275 f, framgår bl.a. följande: “Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. För elevhälsans medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. Den personal som finns för elevhälsans insatser ska ha adekvat utbildning, som svarar mot elevernas behov av insatser”.

En utredning, som ligger till grund för ett beslut om vilket särskilt stöd eleven ska ges, följer en noga uttänkt process och involverar flera professioner. Utredningen mynnar ut i en pedagogisk bedömning. Om eleven behöver särskilt stöd, ska skolan tillhandahålla det stöd hen behöver. Det särskilda stödet dokumenteras i ett åtgärdsprogram.

Förvaltningsrätten ställer ogrundat krav på oberoende utredning

I höstas avslog Förvaltningsrätten i Stockholm ett antal överklaganden (den 9 november 2020) med hänvisning till att utredningen främst bestod av skolans egna uppgifter avseende behovet av stöd i skolarbetet och det sociala samspelet med andra och att det saknas oberoende utredning i form av t.ex. medicinska utlåtanden, som bekräftar skolans uppgifter.

I alla dessa mål hade elevhälsan tagit fram grundlig, tydlig utredning som klart visade att eleverna hade ett omfattande behov av särskilt stöd. Det räckte inte.

Det rör sig om totalt fem mål där Förvaltningsrätten i Stockholm formulerat detta felaktiga krav, vilket lett till att domstolen kommit fram till en felaktigt domslut. Inte i någon dom av dessa fem har förvaltningsrätten angett vilken grund de har för denna ståndpunkt.

Det finns nämligen inget stöd i rättskällorna för att det krävs ”oberoende utredning” för att styrka rätten till tilläggsbelopp. Förvaltningsrättens påstående saknar laglig grund. Vi har överklagat alla dessa domar till Kammarrätten i Stockholm, eftersom vi anser att denna fråga måste prövas.

Lagstiftaren måste sätta ned foten

Om dessa domar står sig, skulle det innebära en mycket oroande utveckling. För det här kommer bli konsekvensen av om andra förvaltningsdomstolar börjar ställa krav på ”oberoende” utredning. (Man kan förresten ställa sig frågan om vad som utgör ”oberoende” utredning? Är oberoende utredning sådan utredning som annan än skolans elevhälsoteam producerar? Ska inte skolans elevhälsoteam vara den som primärt ska göra bedömningar om vilket särskilt stöd eleven behöver så behöver vi ändra på skollagen också.)

I Sverige finns det flera tusen elever som är i behov av särskilt stöd i form av en assistent, på heltid eller deltid. Om det skulle krävas utredning av elevhälsan PLUS ”oberoende utredning” från sjukvården, för att styrka rätten till tilläggsbelopp skulle det innebära att 1. skolorna måste uppmana vårdnadshavarna att kontakta vården och begära intyg som bekräftar elevens svårigheter i skolsituationen på detaljnivå (skolorna har ingen möjlighet att göra det själv) och 2. sjukvården skulle belastas av remissförfrågningar och 3. landets fristående huvudmän skulle få ytterligare en administrativ börda. Det är redan idag extremt långa köer till sjukvården på sina håll i landet, och många barn måste vänta mycket länge för att få en utredning hos BUP. Eftersom beslut om tilläggsbelopp ofta bara gäller ett år, eller ett halvår i taget och elevens behov kan förändras, så kan det i värsta fall innebära att sjukvården måste kontaktas en gång per halvår för nya intyg. Det underlag som skolan ansöker om tilläggsbelopp på måste nämligen vara aktuellt.

Sedan kommer då nästa problem. Sjukvården har inte något uppdrag från lagstiftaren att ställa ut intyg om vad eleven behöver för stöd i skolsituationen.

Är sjukvården beredd på att ta emot tusentals remissförfrågningar, mitt under brinnande pandemi? För den frågan behöver besvaras. Jag är orolig att de åtgärder som nu regeringen vidtagit, i och med att de gett Skolverket uppdrag att ta fram stödmaterial om tilläggsbeloppsreglerna, inte kommer att räcka. Det måste skrivas in i lagtexten vilka krav som ställs på utredningen för att kunna nå upp till det högt ställda beviskravet och dessutom måste det skrivas ordentliga förarbeten, så att de som är mottagare av lagstiftningen vet exakt hur de ska tolka lagstiftarens intentioner. För idag fungerar det inte.

Självfallet måste skolan upprätta ordentlig utredning, men att ta steget och hävda att det krävs oberoende utredning för att bekräfta det som skolans elevhälsoteam kommit fram till är orimligt och ogrundat.

Jennie Elfström, jur.kand och skoljurist, Juristfirman Vide

Vi är inte bara jurister!

Genom vår kunskap och erfarenhet av skoljuridik, ekonomi, kvalitetsfrågor samt styrning och ledning av fristående skolor och förskolor kan vi bidra till att barn och elever får en bättre utbildning i en tryggare miljö.