I april beslutade Stockholms Stad om ett nytt system för tilläggsbelopp för friskolor. De senaste dagarna har artiklar publicerats i bl.a. Dagens Arena och Expressen om hur det nya resursfördelningssystemet fått katastrofala konsekvenser för resursskolor.
Enligt tjänsteutlåtandet som låg till grund för beslutet i utbildningsnämnden var syftet med de nya reglerna att det skulle bli tydligare för skolorna vilka behov de kan ansöka om tilläggsbelopp för. Stockholms Stad har dock, precis som många andra kommuner ute i landet, felaktigt fått för sig att likabehandlingsprincipen innebär att tilläggsbeloppet ska bestämmas med utgångspunkt i budgeterade medel.
Jag tror att boven i dramat är en dom från Högsta förvaltningsdomstolen som kom för drygt ett år sedan. Den främsta anledningen till att Högsta Förvaltningsdomstolen inte biföll skolans begäran om tilläggsbelopp var att det medicinska underlaget i målet inte visade att eleven hade ett omfattande behov av särskilt stöd. Detta ser man ganska snabbt när man läser domen ordentligt. Möjligen hade utgången blivit en annan om skolan hade sett till att införskaffa adekvat bevisning. Om likabehandlingsprincipen säger domstolen följande: ”även om utgångspunkten är att elever ska behandlas lika oavsett om den skolenhet där de går är en kommunal skola eller en fristående skola förutsätter regelverket att en individuell bedömning görs av varje elevs unika situation och behov”. Stockholms Stad konstaterar i tjänsteutlåtandet, helt korrekt, att domstolen har lagt vikt vid att tillämpa principen om lika villkor i skollagen, men drar emellertid den felaktiga slutsatsen att denna princip innebär att kommunens fördelning av resurser till sin egen verksamhet som huvudman av skola ska vara vägledande i ersättningen till skolor hos enskild huvudman.
Tilläggsbeloppet ska bestämmas med utgångspunkt i varje elevs behov och på individuella grunder. Att bestämma tilläggsbeloppet utifrån en schablon är inte korrekt. Bidrag till elever med omfattande behov av stöd får inte bestämmas så att elever i fristående skolor missgynnas i jämförelse med elever i kommunala skolor. Om så sker så strider detta mot principen om lika villkor. Om eleven i friskolan skulle fått tillgång till en elevassistent i den kommunala skolan, ska eleven också få tillgång till en elevassistent i friskolan. Det är dock viktigt att komma ihåg att två elever med samma diagnos inte har behov av exakt samma stöd. Likabehandlingsprincipen kan alltså inte tillämpas direkt, vilket regeringen också framhöll i propositionen. Enligt min mening är det högst tveksamt om Stockholm Stads nya resursfördelningssystem är förenlig med skollagen. I vart fall verkar den skapa förutsättningar för en felaktig tolkning av reglerna i skollagen, vilket innebär att konsekvenserna kan bli förödande. Många barn med stort behov av särskilt stöd riskerar att bli utan. Mitt råd till skolor som får avslag på sin ansökan om tilläggsbelopp blir därför att överklaga kommunens beslut och anlita ett ombud som är insatt i juridiken.
En annan sak som också ställer till det är att Högsta förvaltningsdomstolen infört ett nytt rekvisit i bedömningen av om tilläggsbelopp ska utgå. Istället för begreppet ”den vanliga undervisningen” har domstolen använt begreppet ”undervisningssituationen”. Domstolen har alltså snävat in tillämpningen rejält vilket jag menar att helt uppåt väggarna och i strid med skollagens intentioner. Mer om detta i kommande inlägg.
Jennie Elfström